Gentlemanna Camp- Mitt Boot Camp för Lek vs Allvar

Idag hade vi vårt fartfyllda Gentlemanna Camp, ett Boot Camp inspirerat tränings och lek pass med ett gäng härligt vilda grabbar som ännu inte fyllt 12.
Ledorden är samarbete, empati, lyhördhet, upplevelse, styrka och självkänsla.

Samarbetet bygger på att slå hål på de vilseledda orden "Ensam är stark". Ensam kan klara sig, men tillsammans kan vi göra stordåd! Vi använder oss av och förstår varandras styrkor, vi lär oss att det är olikheterna som kompletterar ett vinnande team. Tillsammans blir vi en superhjälte!

Empatin är den sanna förståelsen för omgivningen och kamratens känsla, att den värderas och tas hänsyn till.

Lyhördhet är grunden till att undvika konflikt. Meningen med kommunikation är att göra oss hörda och förstådda. Det gör vi genom att lyssna in mottagarens språk och utefter det vi lär oss om dennes sätt att uttrycka sig, kommer vi att kommunicera oss till förståelse. Perspektiven vidgas och förståelsen för de olika strukturerna ökar.

Upplevelsen är kamratskapen, läran, naturen, leken, känslan, allvaret, skratten, ansvaret och stoltheten i prestationen.

Styrkan är den egna utvecklingen i upplevelsen av att var och en har alla förmågor som krävs för att uppnå allt som jag vill, kan och ska göra. Det ger även den fysiska styrkan.

Självkänslan byggs upp genom tillhörigheten i gemenskapen. Där finns tryggheten att vara den jag är och vara respekterad för just det. Jag behövs för att tillföra helheten. Jag får uttrycka både min glädje och min rädsla och ändå vara lika viktig och omtyckt. Jag blir medveten om att jag faktiskt kan göra allt jag vill. Jag får uppleva stolthet, bli bekräftad och får veta att jag älskar mig själv.

Så vad är det viktiga med att lära sig det redan nu?
Vi trängs in i invanda mönster och beteenden under hela vår uppväxt. Fram till 12 års ålder är sinnet öppet för intryck, lära och förändring, hjärnan är som en svamp. Efter 12 år sluter det öppna sinnet till sig,svampen börjar skrumpna och det inlärda blir invant beteende som blir svårare att förändra.

Jag önskar att alla fick uppleva det fantastiska som killarna ger till varandra och sig själva. Vi säger att vi ska lära våra barn, men det är de som ska lära oss. Problematiken ligger i att vuxna inte ger barnen möjlighet att lära ut. Det är det är de vuxna som sitter med de skrumpa svamparna i sinnet, barnen är de kloka som tillvaratar alla tillgängliga alternativ och perspektiv som erbjuds dem. Det är det som är den verkliga visdomen då man tillåter sig utvecklas av intryck.

Vår viktigaste uppgift och ansvar är att ge våra barn möjligheten att utveckla sin visdom. Vi ska förkasta tanken att vi vet bäst, för egentligen är det vi som skrumpnar till svamparna i trosatser om hur det ska vara.
Om vi lät detta bli en verklighet, skulle väldigt många må så mycket bättre, nå så mycket längre och ge så mycket mera.

Med värme och kärlek... 

När idag är en repris av igår...

Imorgon då jäklar är det dax...! Nu ska det bli en förändring på det här...Jag har bestämt mig, imorgon när jag vaknar börjar mitt nya liv!
Känns det igen? Trots denna fasta beslutsamhet, lyckades ändå dagen bli en repris av gårdagen.
Trösten är att idag, tänker vi 95-98% lika tankar som igår, hur än beslutsamma vi är.

Jag hade en sådan dag igår, det såg absolut inte ut som i förrgår, för i förrgår var en perfekt dag. Men den såg definitivt ut som en sådan dag jag inte skulle ha, en söndag med strålande väder.

Jag vaknade och tänkte att jag borde... istället för att jag ska!
Jag hade en aning om varför jag borde, men jag gjorde det inte till mitt tydliga syfte!
Jag tänkte på vad jag inte ska göra, därför blev mitt inte, mitt fokus.
Och herrejäklar! Två timmar hade gått, och jag hade bara gjort mitt inte!
Ok, nu börjar mitt missnöje över mig själv komma...vilket tydligt speglar hur jag värdesätter mig.
-Jag skulle egentligen gått ut och gjort det jag ville, det skulle vart på tiden nu. Men jag kan inte göra det nu, inte när jag ser ut och känner mig så här... Jag kan likna känslan inför mig själv som flottet på den fula ankungens trampdynor...Japp det var jag, den strålande söndagen då solen stod som högst. 

Lördagens underbara upplevda känsla, grävde tomhet i söndagens förhoppning om att lyckas lika bra.

Vad var skillnaden?

Lördag morgon hade jag ett tydligt mål med vad jag skulle uppnå med dagen. Jag skapade för mitt inre den behagliga känslan av stolthet och den njutningsfulla upplevelsen som dessa prestationer skulle ge mig. Vilket gav mig just det resultatet som jag förväntade mig, tom lite mer.

På söndag morgon, ville jag uppleva samma känsla, men den uteblev. Mitt syfte blev saknaden av känslan och mitt mål uteblev. Min tanke grävde ner sig i tomheten och mitt beteende blev därefter, rädslan för att misslyckas. Min fysiologi och mitt mentala tillstånd gjorde sig medvetet om sin samhörighet...Förmodligen hade det räckt med att jag inte hade hoppat över mitt morgonyoga pass...och jag skulle nog ha borstat tänderna i tid (hade i och för sig vart passande med dörrknackare då, de hade försvunnit lika snabbt som jag hade öppnat).

Men imorgon, ska jag inte hoppa något, mitt mål år min prestation, min styrka är mitt syfte och mitt beteende speglar sig därefter!

Morgondagens grundtanke;
"Upplevelser har en struktur"

Plötsligt händer det...!

Jag visste vad som gjorde mig lycklig. Jag hade upplevt mitt livs mest inspirerande tid. Jag visste vad som fick mina ögon att gnistra av passion.
Jag visste att jag ska uppleva det igen. Det är det som jag ska hänge mitt liv och karriär till.
Jag försökte att utveckla min dåvarande situation till att åter styra in på den banan. Jag gav all min energi, kunskap, engagemang och vilja, till att försöka infinna denna uppenbarelse i en redan bestämd position.
Min vilja till förändring, trodde jag skulle bidra till något positivt på en plats som egentligen inte alls var villig till detta.
Min frustration skyllde jag omgivningens stiljte på. I själva verket var det jag som utsatte mig själv för stiljte.
Jag ville på ett bekvämt sätt skapa min förändrig. Den skulle ske där jag befann mig. På så vis kunde jag bibehålla tryggheten, samtidigt som jag fick det jag behövde, för att må bra.

Så kom insikten, iform av ett åskväder som ledde till en kraftig olycka, operation, sjukskrivning och rehabilitering.
Jag hängav mig nu ett av mina stora intressen, bland recept som jag utvecklade i den mest näringsberikande kost, företagade jag med mitt Hälsans Bröd. Responsen jag fick var så positiv, att jag bestämde mig för att nu är det dax! Jag ska investera i mitt eget cafe, med ett koncept som ännu inte finns i Falun, men ändå så efterfrågat.
Hmm, jag behöver finansiella medel till mitt entraprenörskap. Så, det blev att sätta sig in i Måltipset, Keno, Hästar och en och annan Triss... Men uppenbarligen uteblev miljonvinsten... Ok, dax och tänka om. Jag driver min tid med att lyssna, iakta och studera. Jag börjar återigen finna tillbaka till det som inspirerar mig. Jag vill finnas för att motivera medmänniskor, jag vill glädjas av vetskapen till att jag inspirerat någon. Jag vill omges av de som inspirerar mig, både de frågande och de visa.

Så, nu är det hög tid att sluta jamla så mycket. Min egen personliga utveckling ska inte vara enkel. Jag ska tacka tryggheten för en fin tid, och jag har lärt mig otroligt mycket av den. Men den kan inte göra något mer för mig.
Jag ska nu istället, följa mina egna svar, på det som gör mig lycklig. Jag har inte en aning hur det kommer att te sig, och det är allt annat än tryggt.
Men än en gång gnistrar passionen i mina ögon, jag omges av inspiration, jag växer för var dag, mina behov av att motivera och engagera uppfylls. Spänningen i att jag inte har en aning om hur nästa vecka kommer att se ut, eller ens en nästa dag. Men det är just det som tänder min låga.
Jag kanske får mitt livs magplask... Men det finns alltid imorgon, och jag kommer stolt kunna säga; Jag testade, och jag älskade det!
Det finns inga motgångar, bara erfarenhet, och det är med dem vi utvecklas och våra behov uppfylls.
Livets kärlek!

Ett steg framåt

Vår, sedan några månader tillbaka, nytillsatte kommundirektör, bloggar om modiga chefer och medarbetare.
Hans uttalande är tecken på just modighet, att han lyfter det som i mångas händer skulle gömmas undan, för att förhoppningsvis, med hjälp av tiden glömmas.
Jag vill markera hans ord om att låta oss våga.

Min erfarenhet inom främst omv organisationen, är att ambitioner kvävs, önskan om utveckling och förslag till dem, överskuggas och läggs åt sidan för att man inte vågar vara den, som ev skulle få stå till svars för ett misslyckand.
Man vill inte heller ta för stora kliv, av rädsla att någon skulle protestera mot förändringarna.
Möjligheter har getts under de senaste åren till att ta de steg mot den utveckling som man talar om;
En öppnare äldrevård, där värdegrunden sätts i fokus, krav på att medarbetares kompetens och engagemang värdesätts och skärps. Brutet anställningsavtal ska vidtas åtgärder vilket på automatik även leder till att chefer respekteras och ges tydligare ledarroller.

Om man skulle börja våga, skulle vi kunna uppnå den utveckling som man applåderar organisationer i övriga kommuner för.
Tänk om man släpper fram och uppmärksammar de guldkorn som finns bland alla medarbetare. Låt ambitionerna flöda och lyssna på de som vill medverka till förändringar som leder till förbättring. Ge dem, med viljan och engagemanget, den uppskattning som de förtjänar, utan att oroligt se över axeln för rädsla att någon ska klaga i Jantelagens namn.
Då kan vi börja prata om medarbetare som stolta ambassadörer för sitt yrke och kommun, men innan dess är det nog tyvärr de som presterar minst, som klagar högst och hörs mest.

Jag har nu kännt under dessa år som medarbetare i kommunen, att arbeta med ambitioner och entusiasm för kvalitet och utveckling, är ett arbete i motvind och vi står och stampar, trots att man i ledning visslar om denna utveckling. Vår nye kommundiriktör sätter fingret på, när han säger att man inte vågar, för det är just det man inte gjort.
Våga chansa! Våga riskera! för annars kommer vi aldrig uppnå annat än tomma ord.
Denne man, är ännu en person, som ger begreppet "hoppet sviker oss aldrig" ett syfte.

Han inger hoppet om att vi kanske är på väg framåt, trots allt...