Plötsligt händer det...!

Jag visste vad som gjorde mig lycklig. Jag hade upplevt mitt livs mest inspirerande tid. Jag visste vad som fick mina ögon att gnistra av passion.
Jag visste att jag ska uppleva det igen. Det är det som jag ska hänge mitt liv och karriär till.
Jag försökte att utveckla min dåvarande situation till att åter styra in på den banan. Jag gav all min energi, kunskap, engagemang och vilja, till att försöka infinna denna uppenbarelse i en redan bestämd position.
Min vilja till förändring, trodde jag skulle bidra till något positivt på en plats som egentligen inte alls var villig till detta.
Min frustration skyllde jag omgivningens stiljte på. I själva verket var det jag som utsatte mig själv för stiljte.
Jag ville på ett bekvämt sätt skapa min förändrig. Den skulle ske där jag befann mig. På så vis kunde jag bibehålla tryggheten, samtidigt som jag fick det jag behövde, för att må bra.

Så kom insikten, iform av ett åskväder som ledde till en kraftig olycka, operation, sjukskrivning och rehabilitering.
Jag hängav mig nu ett av mina stora intressen, bland recept som jag utvecklade i den mest näringsberikande kost, företagade jag med mitt Hälsans Bröd. Responsen jag fick var så positiv, att jag bestämde mig för att nu är det dax! Jag ska investera i mitt eget cafe, med ett koncept som ännu inte finns i Falun, men ändå så efterfrågat.
Hmm, jag behöver finansiella medel till mitt entraprenörskap. Så, det blev att sätta sig in i Måltipset, Keno, Hästar och en och annan Triss... Men uppenbarligen uteblev miljonvinsten... Ok, dax och tänka om. Jag driver min tid med att lyssna, iakta och studera. Jag börjar återigen finna tillbaka till det som inspirerar mig. Jag vill finnas för att motivera medmänniskor, jag vill glädjas av vetskapen till att jag inspirerat någon. Jag vill omges av de som inspirerar mig, både de frågande och de visa.

Så, nu är det hög tid att sluta jamla så mycket. Min egen personliga utveckling ska inte vara enkel. Jag ska tacka tryggheten för en fin tid, och jag har lärt mig otroligt mycket av den. Men den kan inte göra något mer för mig.
Jag ska nu istället, följa mina egna svar, på det som gör mig lycklig. Jag har inte en aning hur det kommer att te sig, och det är allt annat än tryggt.
Men än en gång gnistrar passionen i mina ögon, jag omges av inspiration, jag växer för var dag, mina behov av att motivera och engagera uppfylls. Spänningen i att jag inte har en aning om hur nästa vecka kommer att se ut, eller ens en nästa dag. Men det är just det som tänder min låga.
Jag kanske får mitt livs magplask... Men det finns alltid imorgon, och jag kommer stolt kunna säga; Jag testade, och jag älskade det!
Det finns inga motgångar, bara erfarenhet, och det är med dem vi utvecklas och våra behov uppfylls.
Livets kärlek!

Ett steg framåt

Vår, sedan några månader tillbaka, nytillsatte kommundirektör, bloggar om modiga chefer och medarbetare.
Hans uttalande är tecken på just modighet, att han lyfter det som i mångas händer skulle gömmas undan, för att förhoppningsvis, med hjälp av tiden glömmas.
Jag vill markera hans ord om att låta oss våga.

Min erfarenhet inom främst omv organisationen, är att ambitioner kvävs, önskan om utveckling och förslag till dem, överskuggas och läggs åt sidan för att man inte vågar vara den, som ev skulle få stå till svars för ett misslyckand.
Man vill inte heller ta för stora kliv, av rädsla att någon skulle protestera mot förändringarna.
Möjligheter har getts under de senaste åren till att ta de steg mot den utveckling som man talar om;
En öppnare äldrevård, där värdegrunden sätts i fokus, krav på att medarbetares kompetens och engagemang värdesätts och skärps. Brutet anställningsavtal ska vidtas åtgärder vilket på automatik även leder till att chefer respekteras och ges tydligare ledarroller.

Om man skulle börja våga, skulle vi kunna uppnå den utveckling som man applåderar organisationer i övriga kommuner för.
Tänk om man släpper fram och uppmärksammar de guldkorn som finns bland alla medarbetare. Låt ambitionerna flöda och lyssna på de som vill medverka till förändringar som leder till förbättring. Ge dem, med viljan och engagemanget, den uppskattning som de förtjänar, utan att oroligt se över axeln för rädsla att någon ska klaga i Jantelagens namn.
Då kan vi börja prata om medarbetare som stolta ambassadörer för sitt yrke och kommun, men innan dess är det nog tyvärr de som presterar minst, som klagar högst och hörs mest.

Jag har nu kännt under dessa år som medarbetare i kommunen, att arbeta med ambitioner och entusiasm för kvalitet och utveckling, är ett arbete i motvind och vi står och stampar, trots att man i ledning visslar om denna utveckling. Vår nye kommundiriktör sätter fingret på, när han säger att man inte vågar, för det är just det man inte gjort.
Våga chansa! Våga riskera! för annars kommer vi aldrig uppnå annat än tomma ord.
Denne man, är ännu en person, som ger begreppet "hoppet sviker oss aldrig" ett syfte.

Han inger hoppet om att vi kanske är på väg framåt, trots allt...